15-åriga Sebbe är en kille som befinner sig i utanförskap. Hans pappa är död och han bor tillsammans med sin mamma, som jobbar med ett slitigt nattjobb och är lite halvt alkoholiserad. Dom bor i en minimal lägenhet och man kan riktigt känna hur tätt inpå varandra dom befinner sig. Trots allt så älskar han sin mamma över allt annat och ställer upp på henne i vått och torrt. Detsamma kan man inte säga om henne. I skolan plågas han av sina plågoandar och var än han befinner sig så verkar dom finnas där. Till råga på allt så har han en av dom som granne. Han har ett stort intresse i tekniska saker och hans fristad är på skrottippen där han hämtar med sig hem än den ena och än den andra prylen som han skruvar isär och lagar. Sebbe försöker hålla allt inom sig men under ytan så bubblar det. En känsla av när ska det brista infinner sig snabbt. All mobbning och utanförskap kan Sebbe ta men värst av allt är sveket från hans mamma. Den dagen då hans mammas svek blir för stort rämnar marken.
Som den magister man är så går tankarna till de många otroligt bortskämda barn som får allting serverat på silverfat. De som uppträder helt respektlöst, inte värdesätter något och som knappt ens har uttalat ordet tack. De skulle behöva se den här filmen och få sig en liten omskakning. För det mesta känns filmen som en klockren träff i mellangärdet och man känner väldigt med den omtänksamma och lite underliga killen. Filmen skulle ha kunnat bli en riktig klyscha men så känns det aldrig. I ett fall tycker jag att regissören använder lite för tydlig symbolik då han låter en okänd svart hund dyka upp då och då. Döden visar sig och gör Sebbe och hans mamma påmind om sin existens. Det behövs väl inte, det är mörkt och "dödigt" som det är.
Lysande skådespelartalanger och en lysande film. Den kommer inte riktigt upp i samma klass som Fucking Åmål, men det är riktigt bra. Hoppa att Sebbe fortsätter med skådespelandet för det gör han suveränt!
Bild från Stockholms filmfestival
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar