Jag gillar på något konstigt sätt att befinna mig i miljöer som känns lite läskiga och där man aldrig vet när tragedin ska göra entré. Här är stämningen hela tiden sån att man sitter på helspänn och förbereder sig för att det ska hända något tragiskt. Det är fascinerande och exotiskt samtidigt som det är tragiskt och hemskt. Vet inte om det går att begripa varför jag gillar att se sånt men jag gör det. Kan det vara någon av Ken Loachs filmer eller kanske rent utav Trainspotting. Mia som huvudkaraktären heter spelas av debutanten Katie Jarvis och hon är fenomenal och trollbinder en från början till slut. En ilsken och otroligt svordomsbegåvad, striphårig och tanig tjej som drömmer om att bli dansare. De enda gångerna hon verkar må bra är när hon smiter in i en övergiven lägenhet och stuffar. Det ser ut som något mellanting av streetdance, finska discoskolan och "upp och stuffa". Inte så vackert och inte så avancerat men ändå. Hon är grym! Sen gillar man henne samtidigt som hon är aggressiv och otäck, till exempel får man snabbt veta att hon har ett hjärta för djur som far illa. Hennes mamma har hon dock inte mycket till övers för, en vidrig och barnslig figur som festar loss för jämnan och saknar allt vad empati heter. Inte konstigt att Mia och hennes lillasystrar uppför sig som hin håles avkomma. En dag träffar mamman en ny man. En vettig man. Han tar till sig barnen på ett bra sätt och Mia börjar få upp hoppet om en normal familj. Men som sagt, man sitter med hjärtat i halsgropen och väntar på vändpunkten...
Mycket bra film i ett mycket märkligt format. Inte 14:3 eller 16:9 utan typ 10:10. En kvadratisk filmruta. Myschko! Och även om den är hemsk, tung och tragiskt så är den ändå upplyftande. Things can only get better!
4 pekpinnar av 5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar