Jag var ganska besviken efter att jag sett den andra filmen, flickan som lekte med elden och mina förväntningar var rätt lågt ställda. Jag minns att när jag läste boken så var en av de starkaste känslor man fick triumf. Man riktigt triumferade när saker och ting faller på plats, nästan precis som man hade hoppats att de skulle göra. Filmen tar vid precis där den andra slutar, då Lisbeth Salander svårt skadad förs från hennes pappas lantställe till Göteborg och Sahlgrenska. Där ligger hon på intensiven och man vet knappt om hon ska överleva. I grannrummet ligger en annan person svårt skadad, nämligen hennes ondskefulle far, Salachenko. Spänningsmomentet som uppstod i boken runt den situationen finns i filmen, men bara en bråkdel. Det speglar nästan resten av filmen också, man får nästan allt från boken, men bara en bråkdel. Men den del som faktiskt finns med till stor del är just känslan av triumf. Den fick man i höga doser i boken, och det får man också i filmen. Både på sjukhuset, i rättsalen, i slutscenerna osv. Triumf! You go girl! Därför tycker jag att man får känna sig nöjd! Fast jag ska erkänna att jag höll på att somna under vissa perioder av lite trist transportsträcka! Nu tänker jag på fem myror igen, och funderar på om jag inte ska läsa om böckerna...
Filmen får i alla fall 3 rätt starka pekpinnar av 5
Micke Blomkvists domänder på Bellmansgatan i Stockholm
Bilden från: http://www.flickr.com/photos/ben-der/ / CC BY-SA 2.0
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar