En svensk komedi för mig är en film som bör innehålla och bidra med följande:
1. Den ska få en att mysa
2. Man bör känna något för karaktärerna
3. Den bör bidra med rätt mycket skratt
4. Man ska må bra av filmen, helt enkelt
Jag gick till filmstaden med förväntan av en "Feel good movie" med andra ord. Så olika misslyckades på i alla fall tre av ovanstående punkter.
Jag försöker bena upp saker och ting:
Mysfaktor: Jag myste defenitivit inte. Jag rös och skämdes över dåliga skådisar, pinsamma kärleksscener som mixats med gulliga djur som gosar. INTE mysigt för fem öre.
Känna för karaktärerna: Ointressanta och trista karaktärer. Ett undantag kanske Richard Wolf kan få stå för. Johan Widerbergs mystiska djurskötarkaraktär var bara fånig, intensivt stirrande. Sen klarar jag inte riktigt av Widerbergs röst av någon anledning, vet inte vad det är. I lust och fägring stor var helt suverän, där var han kung men här känns han mer som en narr.
Skrattfaktor: Jag skrattade inte helt själv på något ställe i hela filmen. Det brukar finnas åtminstone ett ställe där jag ensam skrattar högt i biosalongen men inte i den här filmen. Trist! Jag kan erkänna att jag skrattade på några ställen i filmen men det var inte speciellt ofta. För sällan helt enkelt.
"Feel-good faktor": Jag kan inte säga att jag någon gång under filmen satt och tänkte att livet är bra härligt, och gladdes åt att några av karaktärerna fick varandra till slut. Det bör man göra i en svensk kärlekskomedi. Faktiskt!
Eftersom jag är ensam hemma så var det bra att det inte var en film man fick mardrömmar av i alla fall. Det är ett av de få plusen.
2 pekpinnar av 5
(Det hade blivit en etta om jag inte hade så trevligt biosällskap och om inte djuren varit rätt så gulliga i alla fall.)
Johan Widerberg med sin stirrblick och ticsryckande mungipa matar Lappugglan (Bild från SF)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar