This is it!

För en sisådär 9 månader sedan satt jag på jobbet och försökte komma in på Ticketmaster Storbritannien vilket inte var så lätt. Det var försläpp för de som lyckats få tag i en presalecode till Michael Jacksons utökade show i London vilket jag hade gjort. Efter många om och men lyckades jag komma in på den minst sagt användarovänliga sidan, och där lyckades jag för några minuter lägga vantarna på fyra biljetter för en lördagskonsert i januari 2010. Biljetter till en av de 50 konserter som alla sålde slut. När jag kom fram till betalningsmomentet så vägrade Ticketmaster att ta mitt kort, och efter två minuter släpptes biljetterna och jag blev utan. Det var självklart grymt frustrerande men jag beslutatde mig för att jag ska se Michael Jackson och då får jag väl köpa dyra svarta börsen biljetter. Jag avvaktade med det och hann aldrig köpa några, och tur var väl det.

Ikväll hade jag bokat en plats på en annan lokal än O2 Arena i London, närmare bestämt Filmstaden i Umeå. Det var fullsatt, och många såg helladdade ut. Showen kunde börja. This is it!

Filmen är en slags bakom scenerna dokumentär från repetitionerna i Los Angeles. Åtta dagar efter de sista klippen tas skulle Londonrepetitionerna kicka igång. Jag tycker att filmen visar vilken enorm show som var på gång, vilken historiskt gigantisk föreställning som världen nu aldrig kommer att få ta del av. Under vissa bitar av filmen fick jag faktiskt gåshud och kände tendenser till den adrenalinkick man kan få under riktigt bra konserter. Kritiker säger att Michael Jackson blev pressad till döds och att han aldrig ville göra detta enorma spektakel. Så var det kanske och han gjorde det kanske bara för att han var pank. Men något tvång märker man inte av i filmen. Michael ser ut att vara peppad och sugen på att köra sin show, och styr och ställer allt i minsta detalj. Däremot såg man att det var det en fysiskt rätt svag man som dansar lite, shakar lite och klämmer lite i skrevet. Hans dansare står för den extremt häftiga dansuppvisningen som man kanske hade hoppats att the man himself skulle stå för. Sången låter sisådär också, men alla som varit på en livekonsert och sedan sett filmsnuttar från den vet att det som på plats låter suveränt kan låta surt på film. Därför kan man ta det.

Vissa nummer till konserten är sparsmakade och fokus hamnar bara på Michael och hans sång. Andra nummer har superhäftiga dansnummer mixat med enorma 3D-effekter och pyroteknik. En enorm show helt enkelt, men sorgligt nog får vi aldrig ta del av den. Showen som bjuds på i biosalongen förstärks av att publiken är laddade, sjunger med, och jublar högt. Det blir en miniatyr, en liten glimt av vad som kunde ha blivit av. Man känner lite sorg och en gnutta bitterhet av att ha blivit snuvad på konfekten. Filmen visar inget av det tragiska efterspelet av Michaels hemska öde utan fokuserar bara på showen som aldrig blev av. Jag tycker att det är lite synd, filmen slutar lite antiklimaxartat även om det är bra att inte gotta sig i tragedin. Men det var en tragedi att det slutade som det gjorde och därför kanske filmen skulle ha fått ett tragiskt slut. Men en sak är säker, vi kommer säkerligen få vår beskärda del av tragiska filmer och dokumentärer om MJ.

Med en lite melankolisk känsla lämnar jag biosalongen, och vill hem och lyssna på hans musik. Den kommer att leva vidare, och där finns inget tragiskt och melankoliskt. Bara glädje.

4 pekpinnar av 5