Hævnen är "ljuv"!

Ibland vet man att man inte ska tycka på ett visst sätt, fast man kan inte låta bli. Det är inte riktigt politiskt korrekt att tycka att det är rätt åt någon som blir brutalt misshandlad och knivhotad. Fast i det här fallet tror jag att de flesta skulle hålla med mig om att ett undantag är helt ok. Hämd är inte bra, men det är en rätt skön känsla att se någon hämnas och lyckas med det då de blivit utsatt för något ruskigt. Det uppstår en sån där skön känsla av triumf, fast man vet att det egentligen inte är riktigt rätt att känna så. Filmen Hævnen, eller Hämden om man nu ska snacke svensk är Danmarks bidrag till de kommande Oscarsnomineringarna för bästa utländska film. Jag håller alla mina tummar för att den vinner, även om I himlen finns inga finns inga känslor också är bra så ligger min röst på danskarna och regissören Susanne Bier. Fast vi har ju faktiskt med Micke P på ett hörn också, ett inte så litet ett om man ska vara riktigt ärlig.

Filmens handling växlar mellan ett flyktingläger i Sudan och vardagslivet i en liten dansk stad. Två familjers liv möter varandra via vänskapen mellan två pojkar som hamnar på samma skola. Det är inte en helt okomplicerad vänskap och man anar rätt snabbt att det kan komma att gå åt skogen om det vill sig illa. Snart förvandlas deras vänskap till en rätt farlig allians där liv står på spel. Mikael Persbrandt spelar en biståndsläkare som också är pappa till en av pojkarna och han slits mellan den problematiska situationen hemma till den minst lika problematiska situationen i Sudan. Genomgående suveräna rollprestationer och bäst av alla är William Jøhnk Nielsen som spelar den unge och problemtyngde pojken Christian. En film där man sitter på helspänn genom i stort sett hela tiden med hjärtat i halsgropen. Sen tror jag att det satt ett gäng tanter i publiken som hade tagit på sig frottétrosorna i Micke P's ära också. Det kan inte sluta i annat än toppbetyg!

5 pekpinnar av 5 möjliga!