Sommaren 1992 var en härlig sommar i mitt liv. Jag hade just tagit studenten och hade sparat ihop pengar för att åka till Washington DC för att hälsa på min syster som hade åkt iväg som au-pair. Eftersom jag alltid hade gillat att se film så var detta ett ypperligt tillfälle att se så många filmer som möjligt för att sedan kunna skryta ett halvår senare då dessa kom till Sverige. Nu ser det ju lite annorlunda ut på den fronten och filmer har allt som oftast premiär här i Sverige samtidigt som i USA eller till och med tidigare. Den här sommaren såg jag den film som för mig tillhör Tim Burtons största mästerverk, nämligen Batman returns. Ni vet, den där Danny De Vito spelar pingvinen och Michelle Pfeiffer pressat sig in i sin latex-catsuit som Catwoman. Överallt fanns reklam för filmen, på McDonalds fick man drycken serverad i extra kraftiga plastmuggar med motiv från filmen. Ungefär som det är här i Sverige nu. Tim Burton hade skapat en magisk film med sin mycket speciella stil som påminde om det man sett i Edward Scissorhands och Nightmare before christmas. Det var mörkt och sagolikt.
Det har gått rätt många år sedan dess och Tim Burton har skapat många andra filmer sedan dess och har för det mesta lyckats väldigt bra. Till exempel så gjorden han sin mycket speciella version av Kalle och chokladfabriken. Själv gillar jag versionen då Ernst-Hugo läser boken mycket bättre. Därför var jag rätt skeptisk till Alice i Underlandet även om jag sett trailern för 3D-versionen. Det kändes som att det kunde bli en lite halvseg och flummig film som Kallefilmen. Jag hade till råga på allt läst att filmen fått ett ljumt mottagande och att 3D-effekterna inte var så särskilt speciella.
Jag är inte så bevandrad i berättelsen om Alice men som jag har förstått det så har Tim Burton gjort en helt egen variant som utspelar sig några år efter att Alice hamnat i Underlandet första gången. Det mesta bygger dock på berättelsen som Lewis Carroll skrivit. Här är hon äldre men har i hela sitt liv drömt om detta speciella land. Så när hon väl hamnar där igen, efter att ha följt efter den stressade vita kaninen med blå väst, så tror hon hela tiden att det är en dröm. Här får Alice veta att hon är efterlängtad eftersom hon är den som enligt profetian ska döda en drake och befria landet från den hemska röda drottningen, underbart spelad av Helena Bonham Carter. Johnny Depp är som vanligt mycket bra, här spelar han den flummiga hattmakaren. Allt är snyggt, sagolikt och rätt så skruvat. Men det blir aldrig för mycket, det är småroligt och mysigt och läckert. 3D-effekterna är snygga men inte häpnadsväckande som det varit i andra 3D-filmer. Läckrast är alla häftiga ögon i diverse olika färger och utföranden. Drottningarna är bäst, både den röda hemska och vita flummigt väna höjer filmen till en annan nivå. Alice själv som porträtteras av Mia Wasikowska är också härlig, men lyfter inte berättelsen. Hon är väl den mest normala karaktären. Allt som allt så får man säga att Timpan gjort ett mycket bra jobb och jag kan rekommendera alla att se filmen. Att han också tog med skådisen Matt Lucas från den underbara komedisserien Little Britain som de lite läskiga figurerna tweedle dee och tweedle dum ökar på hans briljans! Under förutsättning att man gillar klassiska sagor om kampen mellan det onda och det goda är detta perfekt filmunderhållning!
4 pekpinnar av 5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar