En riktigt snyftare!

En del människor gråter aldrig på bio eller då de ser sorgliga filmer. Det kan vara hur sorgligt och jobbigt som helst, men dessa personer kanske lyckas skilja på film och verklighet och kan därför behärska sig själva. Själv brukar jag kunna klämma fram en och annan tår utan större bekymmer vilket faktiskt kan vara rätt befriande. Filmen Hachiko: A Dog's story är dock en film som kan knäcka den mest hårdnackade filmbuff. Jag tror särskilt att de som ägt en hund någon gång i sitt liv kan ligga i farozonen.

Filmen är baserad på en verklig händelse och handlar om en professor som äger en fin hund av rasen Akita. I verkliga livet så gissar jag att professorn köpte hunden själv men i filmen så hittar han den lilla valpen på en tågstation. Dessa två blir som ler och långhalm och vajer dag så möter Hachiko upp sin husse på stationen klockan 17 då han kommer hem från jobbet. Detta fortsätter Achiko med och allt är frid och fröjd, ända tills en dag då husse inte är med på tåget. Hachiko fortsätter med att varje dag troget vänta på sin älskade husse, år efter år. Även fast han flyttar långt bort från stationen så smiter han och återvänder. Allt handlar om kärlek och hängivenhet vilket ofta är ingredienser i Lasse Hallströms filmer. Här lyckas han få till det otroligt fint och Richard Gere gör en bra prestation som professorn.

I verkligheten hände detta i Tokyo och hunden Hachiko står som bronsstaty vid tågstationen på den plats där han tålmodigt väntade på sin husse. Jag grät lite men den inte så lättrörda personen jag såg filmen med snyftade och snörvlade mer än vid någon annan film tidigare. Filmen bjöd på precis det man kunde förvänta sig, en riktigt tårdrypande historia som berör men dock inget överraskande.

Jag ger filmen 3 pekpinnar av 5. 

Den riktiga Hachiko som på 30-talet väntade på sin husse på en tågstation i Tokyo.