Iron Man 2 - ett ojämt nöje

Efter att ha blivit väldigt positivt överraskad av den första filmen om Marvel superhjälten Iron Man så var förväntningarna väldigt högt ställda på uppföljaren. Peppad till max av ball trailer med cool Mickey Rourke, rockande soundtrack av gudarna AC/DC och läckra effekter så kändes det toppen att anlända till bion. Första försöket slutade med att vi blev utan biljetter eftersom vi anlände ca 5 minuter innan filmen började med förhoppningen att få tag i en biljett. Sådana fanns det gott om men två extremsega köer med ca 30 pers i varje gjorde att vi avvek för att göra ett nytt försök dagen efter. På söndagen var köerna kortare och biljetterna var inhandlade i förväg via webben, perfekt!

Filmen kickar igång med en rivstart i ca 5 minuter men går snart in i en rätt seg dvala. Spänningen byggs inte upp på något lockande och uppiggande sätt vilket leder till, om man som jag sovit lite dåligt, nästan dåsar till stundvis. Robert Downey är lite för cool i början även om han snabbt visar sin mänskliga sida genom att visa oss att han påverkas negativt av energin som driver hans nya "hjärta" och gör att han kan färdas med järndräkten. Sakta men säkert blir hans blod förgiftat av det radioaktiva ämnet och han försöker komma underfund med hur han ska kunna byta ut energikällan mot något mindre farligt. Då detta inte går så bra så blir han snarare destruktiv. Han börjar uppträda ungefär som Nicholas Cage i Leaving Las Vegas då han ska supa ihjäl sig. Samtidigt har den läskiga ryska vetenskapsmannen spelad av Mickey Rourke lagt in sin plan för hur han ska hämnas sin döde far som dog pga hur Iron Mans pappa behandlat honom. En klassisk Marvelhistoria som känns igen från t ex Batman och Spindelmannen.

Mot slutet tar det sig riktigt bra och jag kände mig inte längre sömnig. Powernappen i mitten av filmen kanske gav mig energi eller så har filmen förbättrats så pass att jag håller mig vaken.

Bild från http://ironmanmovie.marvel.com/

Allt som allt blir det ändå 3 pekpinnar av 5 eftersom jag känner att filmen ändå fått mig att känna suget efter en uppföljare vilket är ett gott betyg. Men en snoozefest i mitten drar ner ordentligt. Robert Downey är mycket bra men övriga skådisar är rätt anonyma. Mickey R är ok men både söta Gwynet och putande Scarlett är rätt bleka. Men bra jobbat i alla fall av regissören och skådisen Jon Favreau som jag gillade grymt mycket i filmen som ligger som orginal för alla svensexor i Las Vegas som spårar ur, Very bad things. Svartare och mörkare humor än i den filmen får man leta väldigt noga efter, Baksmällan är mer som en myspromenad i jämförelse.